nyhetsbrev-1-2017-nfsu

Nyhetsbrev 1-2017

Styret i NFSU har nylig vært samlet til møte i København for å planlegge årets NFSU konferanse. Konferansen holdes ved hotell Scandic Eremitage i Lyngby som er en fin forstad 15 minutters togtur fra sentrum København.
Tema for årets konferanse er: Små barn i risiko,-forebygging, intervensjoner, behandling.

Les mer om konferansen og hva NFSU styret jobber med. Klikk på lenken:

nyhetsbrev-1-2017-nfsu

 

nyhetsbrev-1-2017-nfsu

MEDLEMSAVGIFTEN

För närvarande betalar man 300 kr per år som medlem i NFSU. NFSU är en sammanslutning som bildades 1991, som en dotterförening till WAIMH. För närvarande ingår de tre skandinaviskaländerna Sverige, Danmark och Norge men ej Finland p g a språkbarriären. Tanken med NFSU är att det ska vara en förening som knyter ihop erfarenheter och bidrar med kunskap för forskare och kliniker inom späd- och småbarnsfältet (infant mental health) i de skandinaviska länderna.

Vad får man för medlemsavgiften?

– Genom åren har det ordnats caféer med olika typer av föreläsare. Ofta är det någon i styrelsen som tagit initiativ till detta men om man som medlem har önskemål om att själv bjuda in en spännande föreläsare kring något tema, eller själv har något man vill berätta/diskuterar kan föreningen vara med och bidra med pengar till ett liknande arrangemang.

– I ett styrelsebeslut 160605 bestämdes att föreningen ska ge möjlighet för två medlemmar i föreningen att kunna åka på WAIMH-konferens. Stipendiet är på 5000 kr vardera och man får motivera och ansöka till styrelsen hur man ska använda sig av presenterat forskningsläge på WAIMH-konferensen i egen verksamhet inom späd- och småbarnsfältet i respektive hemland.

– En del av medlemsavgiften går också till att bekosta de möten då styrelsen samlar ihop sina styrelseledamöter och träffas vanligtvis i det land där konferensen ska hållas. Under denhär styrelsens tid har det varit två gånger per år och huvudsyftet är att planera det kommande årets konferens.

– Som medlem i NFSU får du reducerad avgift till NFSUS:s årskonferens

– Som medlem stöttar du NFSU:s hemsida som är en viktig kanal för att få ut nyheter om kurser,workshops och uppdateringar vad som sker ute i småbarnsverksamheterna och i den akademiska världen runt späd- och småbarnsfältet.

nyhetsbrev-1-2017-nfsu

Implementering av DC:0-5 i Norden

Som mange av dere har fått med dere, så er klassifikasjonssystemet DC:0-3R under revidering. Den nye versjonen DC:0–5™ Diagnostic Classification of Mental Health and Developmental Disorders of Infancy and Early Childhood ble lansert på ZERO TO THREE-stiftelsens årskonferanse I New Orleans, USA, 7.-9. desember 2016. Systemet utvides nå til å gjelde barn opp til 5 år og det er gjennomført relativt store endringer. Gjennom NFSU har skandinaviske forskere og klinikere fått komme med innspill i prosessen. Takk til alle som har bidratt! Vi vet at flere av innspillene våre har kommet med, noe som selvfølgelig er veldig gledelig.

Imidlertid har det vært lite informasjon som har gått ut fra revisjonsgruppen i sluttfasen. Det innebærer at det har vært vanskelig å få planlagt implementering i Norden. NFSU-styret har derfor bedt om at det opprettes en egen arbeidsgruppe, The Nordic DC:0-5 Task Force, som skal bestå av forskere og klinikere som skal sette seg inn i manualen og legge en plan for implementering. Hittil har man hatt et skandinavisk samarbeid om dette, men man vil nå også invitere med kolleger fra Finland for å styrke det nordiske perspektivet. Pia Risholm Mothander har blitt bedt om å lede gruppen og har takket ja til det. De øvrige deltakerene vil bli presentert på hjemmesiden så snart gruppen er etablert.

12. september 2017 vil det bli avholdt en prekonferansedag i forbindelse med NFSUs årskonferanse i København. Dagen vil være åpen for påmelding for alle interesserte fagpersoner. Mer informasjon om systemet finner dere på www.zerotothree.org. Infant Mental Health Journal, WAIMHs eget tidsskrift, er fra og med septembernummeret 2016 også i ferd med å presentere informasjon om systemet.

Oppdatert info kommer etter møtet i Stockholm 26.1.2017

nyhetsbrev-1-2017-nfsu

Flere tusinde børn har boet alene med psykisk syg mor

Siden 1982 har mindst 2.824 spædbørn boet alene med en alvorligt psykisk syg mor. Det viser ny forskning, som har undersøgt, hvor børn af forældre med skizofreni, svær depression eller bipolar sygdom vokser op.

Les mer ved å klikke på lenken:

 

nyhetsbrev-1-2017-nfsu

Videreutdanning i behandlingsprogrammet Child Parent Psychotherapy

RBUP tilbyr nå videreutdanning i det evidens- og manualbaserte terapiprogrammet Child-Parent Psychotherapy (CPP). Det retter seg mot familier med barn 0-5 år, hvor barnet har vært utsatt for vold eller andre alvorlige psykiske utfordringer. Terapiprogrammet legger spesielt vekt på å styrke relasjonen mellom barnet og omsorgspersonen, blant annet ved at det terapeutiske arbeidet som oftest foregår med begge i terapirommet. Kursleder vil være Chandra Ghosh Ippen, Ph.D. som har vært med å utvikle metoden. Hun er kjent som en dyktig forsker, foreleser, terapeut og veileder.

CPP er en intervensjonsmodell for barn fra 0-5 år som har vært utsatt for traumatiske hendelser/ eller som har psykiske-, tilknytnings- eller atferdsproblemer. De terapeutiske sesjonene inkluderer barnet og den primære omsorgsgiver. Et sentralt mål er å støtte og utvikle forholdet mellom omsorgspersonen og barnet som en måte å bygge opp igjen eller beskytte barnets mentale helse. For barn som har vært utsatt for traume, hjelpes omsorgspersonen og barnet gjennom benadlingens gang til å skape en felles narrativ om den traumatiske hendelsen og til å identifisere og adressere trauma- triggere som setter i gang dysregulerte følelser og atferd.

Foreleser: Chandra Ghosh Ippen Ph.D

Målgruppe: Barnepsykiatere, psykologspesialister eller andre med bred terapeutisk erfaring, helst i arbeid både med barn og voksne.
Det er et ønske om at de ulike arbeidsplassene kan sende et team bestående av 2-3 deltakerne, slik at arbeidsplassen på ulike måter kan støtte opp om terapimodellen og terapeutens arbeid.

For mer informasjon og påmelding se: www.r-bup.no

 

nyhetsbrev-1-2017-nfsu

NFSU hedersmedlemmar

NFSU är dess medlemmar, och NFSU:s historia är till viss del dess hedersmedlemmars historia. Som ny styrelse för några år sedan kände vi ett stort behov av att orientera oss i NFSU:s korta men för småbarnsfältet ändå långa historia, år 2016 fyllde föreningen tjugofem år. Ganska litet fanns nedtecknat i dokument annat än det som stod i olika protokoll och stadgar. Då vände vi oss till NFSU:s hedersmedlemmar i de nordiska länderna för att få deras berättelser om vad de gjort och i vilken tid de verkat i. Vi hoppas att med dessa berättelser ge perspektiv, inspiration och inte minst en bakgrund till den förening som för oss samman som vill göra skillnad i arbetet för de späda och små barnen.

*******

Pia Risholm Mothander- hedersmedlem 1995

Tillbakablick

”Små barn- små bekymmer”. Så hette en bok som min chef under många år, psykolog Lilian Gottfarb skrev 1970. Det var under de åren jag utbildade mig till psykolog, varvat med att jag själv bildade familj, under ett par år bodde i Afrika och samtidigt försökte etablera mig på arbetsmarknaden här hemma.  Att min professionella bana styrdes mot förebyggande arbete och tidiga psykologinsatser i barnfamiljer, med BVC som plattform, var kanske inte så konstigt utifrån den verklighet jag levde i. Min professionella gärning kom att präglas av det som Lilian förmedlade; föräldrarna till de minsta barnen har inte självklart mindre problem med sina barn. I stället är många föräldrar oroade över att inte tänka eller göra rätt i sin föräldragärning. Erfarenheterna visade att begränsade och framför allt tidiga psykologinsatser kunde göra skillnad, något som bidrog till politiska beslut om att det generellt förebyggande arbetet vid BVC också skulle vila på barnpsykologisk kunskap. Men, det som också bekräftades var att även om de allra flesta barn lever i utvecklingsgynnade miljöer, med kärleksfulla föräldrar och materiell välfärd så finns det barn som inte är lika priviligierade.  Så gott som alla familjer har kontakt med BVC, där fanns välutbildade barnsjuksköterskor och barnläkare. Också de familjer som hade större bekymmer och behov av mer riktade insatser återfanns på BVC. Våra kliniska kunskaper om att bedöma och behandla små barn med allvarligare barnpsykiatriska störningar var mycket begränsade. Ingen annan verkade kunna det heller.

Initiativ

Under senare delen av 1980-talet var jag med om utvecklingen av spädbarnsverksamheterna i Stockholm. Jag besökte ännu en gång verksamheten som Selma Fraiberg byggt upp i San Fransisco, men arbetade framför allt med stöd till sårbara familjer inom ramen för BVC på en specialist-BVC för familjer med bl.a. prematurfödda barn och för föräldrar med intellektuell funktionsnedsättning. Daniel Sterns arbeten blev alltmer betydelsefulla som teoretisk bas för synen på småbarnsfamiljernas behov och lade grunden för fortbildningar om ett mer anknytningsorienterat arbetssätt.

Under 1990-talet ägnade jag mycket tid åt att introducera DC 0-3 i alla de skandinaviska länderna.  Långvariga handledningsuppdrag gav mig bonus i form av ett stort nätverk av vänner runt om i Skandinavien.  En bedömningsmetod som jag lärt mig i USA var Roseanne Clarks PC-ERA (Parent-Child-Early-Relational-Assessment Scale).  Efterfrågan på att lära PC-ERA var stor och efter flera kurser årligen för forskare och kliniker i alla Skandinaviska länder så fanns det grupper som mer systematiskt arbetade med ”samspelskorg” överallt.

Karriär/yrkesliv

Efter 20 år drogs jag alltmer in i den akademiska värden och sade upp mitt arbete inom Stockholms läns landsting. Jag arbetade med behandling i egen regi, började skriva böcker och utbilda framtida psykologer och psykoterapeuter om småbarnsårens betydelse för den fortsatta utvecklingen. Efter att först några år varit verksam vid Uppsala universitet flyttade jag 2002 över till Stockholms universitet.

I Oslo fanns en samlad verksamhet i späd- och småbarnsteamet vid Nic Waals’ Institutt, som under ledning av Rigmor Grette Moe, tog emot många familjer med beteende symtom antingen hos barn, föräldrar eller båda. En modell för gruppverksamhet hade utvecklades där man arbetade terapeutiskt med bas i Marte Meo. Vid institutet fanns en vilja att på ett systematiskt sätt implementera DC 0-3, och de kliniska forskningsbetingelserna gynnsamma. Ett spännande samarbete inleddes som innebar att jag reste till Oslo och arbetade på Nic Waals institutt ett par dagar varje månad under fyra år. Vi utbildade, introducerade frågeformulär och införde systematiska DC 0-3 bedömningar inför behandlingsplaneringen. Projektet gav resultat som ledde till flera vetenskapliga publikationer.

NFSU

År 1986 var Sverige värdland för WAIPAD:s fjärde världskongress (som organisationen då hette). Barnpsykiatern Peter de Chateau lockade in mig i planeringsarbetet och detta blev början på mitt kunskapslyft. Jag var doktorand och blev efter konferensen invald som fellow i ett internationellt närverk inom Zero to Three organisationen.  I samband med de årliga seminarieveckorna i USA fick jag möjlighet att besöka de flesta av landets Infant Mental Health Programs under några intensiva rundresor. Där förmedlades vikten av att använda systematiska metoder för att bedöma barns beteende, både det förväntade och det på avvägar, för att på vetenskaplig grund kunna föra utvecklingen av vårt kunskapsområde framåt.  Allt för att säkerställa tillgång till framtida resurser. I Denver, Colorado, satt den grupp som var engagerade i att utarbeta ett DSM- kompletterande klassificeringssystem för barnpsykiatriska problem under småbarnsåren, ett system som gavs namnet DC 0-3, och som jag tog med mig till Skandinavien. Jag blev engagerad i WAIMH och vi bildade NFSU. Jag valdes till NFSU:s första ordförande och tillsammans i den första styrelsen (Barbro Lundequist, Wendela Lundh, Lene Lindberg och Margareta Fagerlund) byggde vi med mycket begränsade medel upp en fungerande struktur. För våra egna första medlemsavgifter köpte vi frimärken och kuvert så att vi kunde skriva runt till alla vi kände och föreslå medlemskap. Kommunikationsformen tillsammans med snigelpost var fax, något som långt ifrån alla hade tillgång till. Vi organiserade de första konferenserna; t.ex. 1987 ett helgmöte på vandrarhem i Södertälje med övernattning i flerbäddsrum. Allt för att hålla kostnaderna nere och möjliggöra för dem som inte hade betalande arbetsgivare att kunna delta.

Vår kontakt med WAIMH intensifierades, jag blev vald till Vice President for Northern Europe (en titel som mest var för syns skull). Vid den regionala konferensen i Riga var NFSU en aktiv part, liksom senare den i Graz. Jag inbjöds att skriva ett kapitel i WAIMH Handbook of Infant Mental Health med titeln ”Infant Mental Health in Scandinavia” (I J.D. Osofsky & H.E. Fitzgerald, eds Vol.1; Wiley 2000). Flera NFSU medlemmar deltog i referee committes inför WAIMH konferenser och internationella studiebesök anordnades. Under några år var utbytet med Japan intensivt, jag inbjöds till två föreläsningsturneer och flera japanska delegationer besökte Stockholm, bla. för att titta på BHV psykologernas arbete och barnsjukvården på Astrid Lindgrens barnsjukhus.

Mitt samarbete med WAIMH har fortsatt och jag har kunnat upprätthålla kontakten med den kliniska världen genom att utbilda och handleda dem som direkt arbetar med småbarnsfamiljer. Hedersmedlemsskap i NFSU förärades jag i Köpenhamn 1995 med motiveringen ”gjennom sitt pionervirksomhet i foreningens arbeid og fagområdets utvikling”. På WAIMH konferensen i Prag fick NFSU ännu ett erkännande när jag tilldelades the 2016 WAIMH Award för ”Outstanding contribution to WAIMH and its affiliates”.

Intresset för att använda strukturerade metoder och systematisera sina iakttagelser bidrar till kunskapsutvecklingen inom Infant Mental Health området.  Detta innebär inte bara en kvalitetssäkring utan ger också bättre möjligheter till utvärdering av gjorda insatser. För att travestera Dan Stern, att lära sig att använda bedömningsbegrepp är lite grann som att utveckla ett symbolspråk, man får ge avkall på det unika preverbala känslospråket, för att vinna förmågan att kunna kommunicera med andra på begreppsnivå. Det finns mycket kvar att göra för framtida kolleger för att bevara och utveckla verksamheterna. Den argumentation som vi använde för att få resurser på 1970 och 1980-talen är inte tillräcklig idag, vi behöver ha tydligare forskningsstöd för att hävda det vi erfarenhetsmässigt vet behövs.  Det går – om vi hjälps åt!