NFSU Stadgar 2012

Videreutdanning i behandlingsprogrammet Child Parent Psychotherapy

RBUP tilbyr nå videreutdanning i det evidens- og manualbaserte terapiprogrammet Child-Parent Psychotherapy (CPP). Det retter seg mot familier med barn 0-5 år, hvor barnet har vært utsatt for vold eller andre alvorlige psykiske utfordringer. Terapiprogrammet legger spesielt vekt på å styrke relasjonen mellom barnet og omsorgspersonen, blant annet ved at det terapeutiske arbeidet som oftest foregår med begge i terapirommet. Kursleder vil være Chandra Ghosh Ippen, Ph.D. som har vært med å utvikle metoden. Hun er kjent som en dyktig forsker, foreleser, terapeut og veileder.

CPP er en intervensjonsmodell for barn fra 0-5 år som har vært utsatt for traumatiske hendelser/ eller som har psykiske-, tilknytnings- eller atferdsproblemer. De terapeutiske sesjonene inkluderer barnet og den primære omsorgsgiver. Et sentralt mål er å støtte og utvikle forholdet mellom omsorgspersonen og barnet som en måte å bygge opp igjen eller beskytte barnets mentale helse. For barn som har vært utsatt for traume, hjelpes omsorgspersonen og barnet gjennom benadlingens gang til å skape en felles narrativ om den traumatiske hendelsen og til å identifisere og adressere trauma- triggere som setter i gang dysregulerte følelser og atferd.

Foreleser: Chandra Ghosh Ippen Ph.D

Målgruppe: Barnepsykiatere, psykologspesialister eller andre med bred terapeutisk erfaring, helst i arbeid både med barn og voksne.
Det er et ønske om at de ulike arbeidsplassene kan sende et team bestående av 2-3 deltakerne, slik at arbeidsplassen på ulike måter kan støtte opp om terapimodellen og terapeutens arbeid.

For mer informasjon og påmelding se: www.r-bup.no

 

NFSU Stadgar 2012

NFSU hedersmedlemmar

NFSU är dess medlemmar, och NFSU:s historia är till viss del dess hedersmedlemmars historia. Som ny styrelse för några år sedan kände vi ett stort behov av att orientera oss i NFSU:s korta men för småbarnsfältet ändå långa historia, år 2016 fyllde föreningen tjugofem år. Ganska litet fanns nedtecknat i dokument annat än det som stod i olika protokoll och stadgar. Då vände vi oss till NFSU:s hedersmedlemmar i de nordiska länderna för att få deras berättelser om vad de gjort och i vilken tid de verkat i. Vi hoppas att med dessa berättelser ge perspektiv, inspiration och inte minst en bakgrund till den förening som för oss samman som vill göra skillnad i arbetet för de späda och små barnen.

*******

Pia Risholm Mothander- hedersmedlem 1995

Tillbakablick

”Små barn- små bekymmer”. Så hette en bok som min chef under många år, psykolog Lilian Gottfarb skrev 1970. Det var under de åren jag utbildade mig till psykolog, varvat med att jag själv bildade familj, under ett par år bodde i Afrika och samtidigt försökte etablera mig på arbetsmarknaden här hemma.  Att min professionella bana styrdes mot förebyggande arbete och tidiga psykologinsatser i barnfamiljer, med BVC som plattform, var kanske inte så konstigt utifrån den verklighet jag levde i. Min professionella gärning kom att präglas av det som Lilian förmedlade; föräldrarna till de minsta barnen har inte självklart mindre problem med sina barn. I stället är många föräldrar oroade över att inte tänka eller göra rätt i sin föräldragärning. Erfarenheterna visade att begränsade och framför allt tidiga psykologinsatser kunde göra skillnad, något som bidrog till politiska beslut om att det generellt förebyggande arbetet vid BVC också skulle vila på barnpsykologisk kunskap. Men, det som också bekräftades var att även om de allra flesta barn lever i utvecklingsgynnade miljöer, med kärleksfulla föräldrar och materiell välfärd så finns det barn som inte är lika priviligierade.  Så gott som alla familjer har kontakt med BVC, där fanns välutbildade barnsjuksköterskor och barnläkare. Också de familjer som hade större bekymmer och behov av mer riktade insatser återfanns på BVC. Våra kliniska kunskaper om att bedöma och behandla små barn med allvarligare barnpsykiatriska störningar var mycket begränsade. Ingen annan verkade kunna det heller.

Initiativ

Under senare delen av 1980-talet var jag med om utvecklingen av spädbarnsverksamheterna i Stockholm. Jag besökte ännu en gång verksamheten som Selma Fraiberg byggt upp i San Fransisco, men arbetade framför allt med stöd till sårbara familjer inom ramen för BVC på en specialist-BVC för familjer med bl.a. prematurfödda barn och för föräldrar med intellektuell funktionsnedsättning. Daniel Sterns arbeten blev alltmer betydelsefulla som teoretisk bas för synen på småbarnsfamiljernas behov och lade grunden för fortbildningar om ett mer anknytningsorienterat arbetssätt.

Under 1990-talet ägnade jag mycket tid åt att introducera DC 0-3 i alla de skandinaviska länderna.  Långvariga handledningsuppdrag gav mig bonus i form av ett stort nätverk av vänner runt om i Skandinavien.  En bedömningsmetod som jag lärt mig i USA var Roseanne Clarks PC-ERA (Parent-Child-Early-Relational-Assessment Scale).  Efterfrågan på att lära PC-ERA var stor och efter flera kurser årligen för forskare och kliniker i alla Skandinaviska länder så fanns det grupper som mer systematiskt arbetade med ”samspelskorg” överallt.

Karriär/yrkesliv

Efter 20 år drogs jag alltmer in i den akademiska värden och sade upp mitt arbete inom Stockholms läns landsting. Jag arbetade med behandling i egen regi, började skriva böcker och utbilda framtida psykologer och psykoterapeuter om småbarnsårens betydelse för den fortsatta utvecklingen. Efter att först några år varit verksam vid Uppsala universitet flyttade jag 2002 över till Stockholms universitet.

I Oslo fanns en samlad verksamhet i späd- och småbarnsteamet vid Nic Waals’ Institutt, som under ledning av Rigmor Grette Moe, tog emot många familjer med beteende symtom antingen hos barn, föräldrar eller båda. En modell för gruppverksamhet hade utvecklades där man arbetade terapeutiskt med bas i Marte Meo. Vid institutet fanns en vilja att på ett systematiskt sätt implementera DC 0-3, och de kliniska forskningsbetingelserna gynnsamma. Ett spännande samarbete inleddes som innebar att jag reste till Oslo och arbetade på Nic Waals institutt ett par dagar varje månad under fyra år. Vi utbildade, introducerade frågeformulär och införde systematiska DC 0-3 bedömningar inför behandlingsplaneringen. Projektet gav resultat som ledde till flera vetenskapliga publikationer.

NFSU

År 1986 var Sverige värdland för WAIPAD:s fjärde världskongress (som organisationen då hette). Barnpsykiatern Peter de Chateau lockade in mig i planeringsarbetet och detta blev början på mitt kunskapslyft. Jag var doktorand och blev efter konferensen invald som fellow i ett internationellt närverk inom Zero to Three organisationen.  I samband med de årliga seminarieveckorna i USA fick jag möjlighet att besöka de flesta av landets Infant Mental Health Programs under några intensiva rundresor. Där förmedlades vikten av att använda systematiska metoder för att bedöma barns beteende, både det förväntade och det på avvägar, för att på vetenskaplig grund kunna föra utvecklingen av vårt kunskapsområde framåt.  Allt för att säkerställa tillgång till framtida resurser. I Denver, Colorado, satt den grupp som var engagerade i att utarbeta ett DSM- kompletterande klassificeringssystem för barnpsykiatriska problem under småbarnsåren, ett system som gavs namnet DC 0-3, och som jag tog med mig till Skandinavien. Jag blev engagerad i WAIMH och vi bildade NFSU. Jag valdes till NFSU:s första ordförande och tillsammans i den första styrelsen (Barbro Lundequist, Wendela Lundh, Lene Lindberg och Margareta Fagerlund) byggde vi med mycket begränsade medel upp en fungerande struktur. För våra egna första medlemsavgifter köpte vi frimärken och kuvert så att vi kunde skriva runt till alla vi kände och föreslå medlemskap. Kommunikationsformen tillsammans med snigelpost var fax, något som långt ifrån alla hade tillgång till. Vi organiserade de första konferenserna; t.ex. 1987 ett helgmöte på vandrarhem i Södertälje med övernattning i flerbäddsrum. Allt för att hålla kostnaderna nere och möjliggöra för dem som inte hade betalande arbetsgivare att kunna delta.

Vår kontakt med WAIMH intensifierades, jag blev vald till Vice President for Northern Europe (en titel som mest var för syns skull). Vid den regionala konferensen i Riga var NFSU en aktiv part, liksom senare den i Graz. Jag inbjöds att skriva ett kapitel i WAIMH Handbook of Infant Mental Health med titeln ”Infant Mental Health in Scandinavia” (I J.D. Osofsky & H.E. Fitzgerald, eds Vol.1; Wiley 2000). Flera NFSU medlemmar deltog i referee committes inför WAIMH konferenser och internationella studiebesök anordnades. Under några år var utbytet med Japan intensivt, jag inbjöds till två föreläsningsturneer och flera japanska delegationer besökte Stockholm, bla. för att titta på BHV psykologernas arbete och barnsjukvården på Astrid Lindgrens barnsjukhus.

Mitt samarbete med WAIMH har fortsatt och jag har kunnat upprätthålla kontakten med den kliniska världen genom att utbilda och handleda dem som direkt arbetar med småbarnsfamiljer. Hedersmedlemsskap i NFSU förärades jag i Köpenhamn 1995 med motiveringen ”gjennom sitt pionervirksomhet i foreningens arbeid og fagområdets utvikling”. På WAIMH konferensen i Prag fick NFSU ännu ett erkännande när jag tilldelades the 2016 WAIMH Award för ”Outstanding contribution to WAIMH and its affiliates”.

Intresset för att använda strukturerade metoder och systematisera sina iakttagelser bidrar till kunskapsutvecklingen inom Infant Mental Health området.  Detta innebär inte bara en kvalitetssäkring utan ger också bättre möjligheter till utvärdering av gjorda insatser. För att travestera Dan Stern, att lära sig att använda bedömningsbegrepp är lite grann som att utveckla ett symbolspråk, man får ge avkall på det unika preverbala känslospråket, för att vinna förmågan att kunna kommunicera med andra på begreppsnivå. Det finns mycket kvar att göra för framtida kolleger för att bevara och utveckla verksamheterna. Den argumentation som vi använde för att få resurser på 1970 och 1980-talen är inte tillräcklig idag, vi behöver ha tydligare forskningsstöd för att hävda det vi erfarenhetsmässigt vet behövs.  Det går – om vi hjälps åt!

NFSU Stadgar 2012

Pia Risholm Mothander – avtackning i Stockholm

Pia Risholm Mothander har avslutat sin tjänst vid Stockholms universitet. Hon är fortsatt aktiv på andra sätt, se tex. hennes Commentary i senaste numret IMHJ, där hon kommenterar nya DC:0-5.

Från Psykologiska institutionens text på hemsidan: “Efter många framgångsrika år har docent Pia Risholm Mothander lämnat sin tjänst vid Psykologiska institutionen. Vi är många som har arbetat med och studerat för Pia. Hon har arbetat på BUP i Stockholm, universiteten i Uppsala och Stockholm. Hon har fått flera expertuppdrag både inom och utanför Sverige, startat föreningen NFSU (Nordisk förening för spädbarns utveckling) och arbetat med WAIMH (World Association for Infant Mental Health). Listan kan göras ännu längre och 15 september samlades vi för att hylla Pia och hennes gedigna arbete för och med späda/små barn och deras föräldrar.

På talarlistan fanns några av Pias kollegor och vänner: Jean Thomas, Vibeke Moe, Pehr Granqvist och Anders Broberg. Moderator var Psykologiska institutionens tidigare prefekt Ann-Charlotte Smedler.”

NFSU vis ordförande Unni Tranaas Vannebo, R-BUP via Vibeke Moe och SU via Håkan Fischer passade på att tacka av Pia ordentligt med en hel dag i IMH anda. På förmiddagen höll Unni Tranaas Vannebo ett introduktionsseminarium i NBO. Parallellt hölls ett möte för att uppdatera NFSU inom DC:0-5. På eftermiddagen följde ett digert program med punkter från Pias tidigare kollegor och vänner, se bilagda program. Över 80 gäster deltog i seminarierna och  representanter från BUP i olika delar av landet, Karolinska Institutet, Barnhälsovården, Uppsala universitet, Sachska barnsjukhuset, Psykologtidningen och Socialstyrelsen mfl. var anmälda.

http://www.psychology.su.se/om-oss/evenemang/seminarium-infant-mental-health-1.294535

 

 

NFSU Stadgar 2012

Tacktal WAIMH award NFSU:s hedersmedlem Pia Risholm

Här är Pia Rishoms tacktal vid prisceremonin i Prag juni 2016:

“Dear colleagues and friends. Thank you for the WAIMH award 2016.

Today I am a very happy person, but I must admit that as a Swede I first reacted with embarassement when I got the mail from the WAIMH Board of Directors with their decision. Then I thought of how many I’m sharing this award with – and I decided not to be embarrassed – but be proud for us all. I would like to take this opportunity to acknowledge all WAIMH people who have contributed to integrate infant mental health work in the Nordic countries.

Peter de Chateau, a compassionate and strong advocate for Infant Mental Health, who sadly passed away in 2015, organised the Stockholm WAIPAD congress (that was the name of the organisation then) in 1986. He asked me to assist and I volunteered to host some delegates in my home (- as many others did, I was definitely not the only one). Roseanne Clark and her husband came from Madison, Wisconsin to stay with my family during the congress week – and that was the beginning of a very long friendship – Roseanne thank you for introducing me to the hart and soul of WAIMH. The welcome reception that year was held in the City Hall of Stockholm, – in the beautiful hall where the Nobel dinner is taking place, but 1986 was special because the funeral ceremony of Prime Minister Olof Palme, who was assassinated earlier that year, had taken place in the same hall. The atmosphere at the reception was special, we shared hopes for a better future with people living in peace and harmony – and we all sang together. During that night, Roseanne introduced me to Berry Brazelton, Bob Emde, Kathy Barnard, Jeree Pawl and many others. …Plans were being made.

It was decided that I should apply for a NCCIP fellowship (I did at that time not know what the letters stood for) with Berry Brazelton and Peter de Chateau as my mentors. Berry wanted me to spread the message in the US that treating infant families in a decent way was possible, he wanted me to inform about Maternal and Child health care, Swedish parental leave for both mothers and fathers, and the Scandinavian model of family support.

I got the fellowship and was invited to partake in NCCIP seminar weeks – 1987 and 1988, and afterwards to visit infant mental health clinics all around US. I do not know if I managed to spread the message to the extend that Berry had hoped, but for sure – I was given so much inspiration from my new network that my bags were full of ideas at my return to Sweden. Together with a group of colleagues we decided to set up a Nordic WAIMH affiliation in 1991, to facilitate contacts between infant mental health people in Sweden, Denmark and Norway – all belonging to the same language group.

In Chicago 1992, the Nordic Affiliation of Infant Mental Health, the NFSU, applied for affiliation status with the newly formed WAIMH. I was the first chairperson for three years, we had a democratic system where the board rotated between the three countries (today, with internet access, the board is made up of two members from each country). With a very limited budget, and lots of voluntary work, we organized yearly conferences also rotating between the countries. The idea was to establish local networks, and to encourage Infant Mental Health work. Presentations did not have to be in English, being stressful for many. Nor did they have to be based on academically brilliant studies, clinical efforts and local projects were rewarded. We shared news about books we had read or written, I was the co-author of some, and conveyed ideas we had picked up at conferences. The work of Dan Stern was introduced and both he and his writings became very much loved. His books were translated and he received honourable doctorate degrees in Copenhagen as well as in Stockholm for his contributions.

This year NFSU celebrates its 25-year anniversary; new leaders have taken over – some of them students of the first generation of NFSU members – and others having discovered the field through other channels. Our members are now proudly contributing to WAIMH groups and committees, as well as presenting at world congresses.

Last but not least I want to thank Catarina Furmark who together with Vibeke Moe (both former chair persons of NFSU) have been and still are deeply involved in the continuing success of our affiliation – in collaboration with the present board with Unni Tranaas Vannebo as acting chairperson. I can mention many many names but will not do so – but I want to give special thanks the nominating committee for your lovely words.

The struggle goes on, the present situation in different parts of the world calls for common efforts to offer preventive support to all infant families – and to improve support to those in need of extra help. We have to speak out loud so that everyone can hear: YOU BETTER LISTEN! THE CHILDREN ARE OUR FUTURE – TAKE CARE OF THEM BECAUSE THEY CARRY THE HOPE FOR A BETTER WORLD.

Thank you again

NFSU Stadgar 2012

Spännande IMH specialister som presenterade på NFSU konferensen i mars 2016 på 25-årsjubileét!

Audrey van der Meer er hjerneforsker og professor i nevropsykologi ved NTNU. Hun er i tillegg professor II i utviklingspsykologi ved Universitetet i Tromsø. Audrey van der Meer leder et prosjekt om hvordan spedbarn oppfatter omverden.

Hensikten med prosjektet er å undersøke hjernens funksjon og dens utvikling ved å registrere elektrisk aktivitet i hjernen, mens barnet holder på med enkle visuelle oppgaver. Man ønsker å få kunnskap om hvordan hjernen til barn fungerer. Dette kan lære oss å forstå barna bedre, og på sikt, hjelpe barn der hjernen ikke fungerer helt som den skal. Prosjektet er finansiert av Prematurforeningen.

 

Hjerneforskning på babyer
Hjerneforskning på babyer

 

Jon Skranes er barnelege og professor ved Institutt for laboratoriemedisin, barne- og kvinnesykdommer, Det medisinske fakultet, NTNU, Trondheim. Her er han en av seniorforskerne i CEBRA (Center for early brain development), som blant annet undersøker de kliniske konsekvensene av å være født prematurt sammenholdt med avansert bildediagnostikk (MRI) av hjernen. Denne forskningsgruppen har oppnådd internasjonal anerkjennelse med en rekke vitenskapelige publikasjoner og doktorgrader. Skranes arbeider også som overlege og leder av Habiliteringstjenesten for barn og unge (HABU), Barnesenteret, Sørlandet sykehus i Arendal.

  Skranes_Jon